Är Det Värt Det?

När du slås av alla hemskheter som pågår i världen, eller när du själv drabbas av förlust, frustration, ångest eller smärta. Då är livet tungt att leva. Och så hör du från de kristna att det finns en Gud som är både allsmäktig och god! Det är magstarkt. Om Gud är allsmäktig och god, då borde han göra slut på ondskan och stoppa hemskheterna. Vilken halvhederlig människa som helst kan ju se på ondskan och hemskheterna i världen, och instinktivt känna att om du bara hade makten så skulle du förändra allt. Och så säger de att det finns det en Gud som har makten, men väljer att låta det vara som det är. Den guden måste vara ond. Han är åtminstone inte lika god som du.

Jag förstår dig. Jag har samma invändningar. Så låt mig nu förklara för dig vad de kristna har glömt att berätta, eller vad du kanske har missat för att du slutat lyssna.

Det första du måste begrunda är att om ondskan skulle vara starkare än Gud så skulle godheten för länge sedan vara borta ur världen. Och det är den inte. Därför vet vi att Gud är minst lika stark som ondskan, och hans anspråk på allmakt är därför rimligt. Så han skulle kunna göra slut på vårt lidande, men väljer att inte göra det. Okej, då är han väl en mobbare, eller?

Det andra att grubbla på är att för att Gud ska kunna vara allsmäktig, så måste han också vara allvetande. Det betyder inte att ha koll på nyheterna och veta vad som drabbat människorna. Nej, det betyder att han dessutom måste känna allt som alla känner hela tiden. Han vet dina tankar och dina drömmar. Han vet hur många hårstrån du har på ditt huvud, och han känner din smärta. Kort sagt: han vet allt som du vet om dig själv, och allt du inte vet om dig själv. Han vet allt om allting, och han gör det från alla perspektiv. Det här är en svindlande tanke, för det måste innebära att Gud personligen och intimt känner all smärta som någonsin funnits och som någonsin kommer att finnas i världen. Han skulle kunna göra slut på sitt eget lidande genom att avsluta ondskans inflytande. Okej, då har han väl gått från att vara en mobbare till att vara en självplågare, eller?

Det tredje du måste fundera över är att om Gud är allvetande, så vet han vad som händer när vi dör. Han vet vad en människas tillvaro är i det stora hela, inte bara vår tid här på jorden utan i evigheten därefter. Han vet precis vad som ligger på andra sidan den horisont som ingen av oss kan blicka bortom.

Då har vi reflekterat över tre saker: Guds allmakt, Guds allvetande i nuet och Guds allvetande om framtiden. Låt oss nu leka med den kombinerade tanken, att han kan göra vad som helst, att han känner vår smärta och att han vet vad som väntar oss i livet efter detta. Kan det då vara så att han kämpar med oss för något bättre? Att han står ut i en smärta som han inte behöver bära men som han villigt tar på sig för att vi ska få något ännu vackrare i utbyte?

Jag har känt paralyserande smärta och upplevt förlamande ångest. Jag har kämpat med depression och känslor av värdelöshet. Ändå kan jag knappt snudda vid tanken på den samlade mängden av hemskheter och smärta i världen som sträcker sig genom historien, nuet och framtiden. Den levande Guden väljer att bära detta kolossala mörkers fulla vikt på sina axlar, och att han ser något bortom horisonten som gör allt tveklöst värt det. Han lämnade oss inte faderlösa i all denna smärta, utan han grep in och tog den på sig. Han bjuder in oss var och en att bli hans barn, och han har lovat att aldrig överge oss. Han berättar om allt det vackra han har förberett åt oss i sitt rike, och han bär oss dit.

Jag längtar.