På broräcket

Han hade länge funderat på vad livet egentligen är för något. Det har en början, det har ett slut. Vad finns däremellan? Han visste att de allra flesta människor helt enkelt färdades mellan början och slutet utan att reflektera över var de var på skalan eller vad som eventuellt fanns före och efter. Och han visste också att alla hans vänner brukade uppmana honom att inte tänka så mycket på sånt, när han någon gång om året vågade sig på att ta upp ämnet.

“Man blir bara deprimerad om man tänker för mycket.”

“Ta en dag i taget istället, hakuna matata!”

Själv insåg han också risken med att överanalysera och grubbla, men en sådan intellektuell insikt kunde inte mäta sig med den känslomässiga gravitationen till ämnet. Så nu stod han här på broräcket, och kände den isande vinden leta sig in under jackan. Han såg ner över den mörka avgrunden och hörde den dånande forsen våldsamt kasta sig fram långt där nere. Det var som att ju närmare han kom den fysiska akten att avsluta det hela, desto mer verklig föreföll hans tillvaro. Som om hans varelse någonstans långt inne visste att det fanns en poäng med att vara vid liv, men att denna kunskap var så väl begravd att det krävdes en balansakt på kanten av evigheten för att den skulle skrika ut i mörkret och bönfalla hans medvetande att ta del av hemligheten. Men trots att det var uppenbart att han någonstans djupt i sitt inre ville klamra sig fast vid livet, så kunde inte ens denna vederkvickande förnimmelse på bron avhölja konturerna kring den längtan som fanns någonstans där inne. Han fick inga svar, bara fler frågor. Ändå var det kanske tillräckligt. Att bara känna kampen där inuti, att uppleva den råa, kittlande dödsångesten var ett bevis på att han fortfarande levde. Han klev ned från broräcket och gick vidare mot affären. Toalettpapper, päron och mjölk, var det något mer?