Kontakt

Han hade länge funderat på vad det egentligen innebär att få kontakt med en annan människa. Det fanns ju numera en uppsjö av sätt att kommunicera, och så många sociala medier att man knappast kunde hålla koll på alla. Trots det verkade det vara precis lika svårt som tidigare för människor att verkligen nå varandra. Visst, det var lättare än någonsin att hålla koll på när det ena eller andra evenemanget skulle bli av, eller vilka som skulle gå på vilken konsert. Information flödade som aldrig förr, och det gjorde synnerligen det mänskliga samspelet mer effektivt än någonsin. Men nog var sann kontakt mer än ett utbyte av information? Om han visste alla yttre detaljer om en annan människa – vad den jobbade med, hur dess schema för kommande veckan såg ut och vad dess katt gjort för hyss sedan helgen – skulle de då ha kontakt? Han trodde inte det. Samtidigt verkade de flesta sociala medier användas just så: som om kontakt kom av utbyte av trivial information. Kanske visste de inget annat sätt att kommunicera – kanske var det bara bekvämast så? Eller kanske är det så att verklig kontakt börjar med ett utbyte av information, och det han observerat helt enkelt var det första, nödvändiga steget? Möjligtvis. Men vad var i så fall nästa steg? Om sann kontakt inte enbart består av kunskap om den andre, vad är det då mer som behövs? Kanske delade upplevelser. Om två personer har gjort något tillsammans eller på något sätt genomlevt samma sak, då har de en gemensam historia och i någon bemärkelse en relation. Tekniskt sett har en upplevelse delats när man till exempel har presenterat sig för varandra och berättat vad man jobbar med. Man var på samma plats vid samma tid och deltog i samma interaktion. Men det räcker ju helt uppenbart inte. Alltså finns en tröskel som måste överskridas för att den gemensamma upplevelsen ska kunna leda till sann kontakt. Men inte heller en tillräckligt kvantitativ gemensam upplevelse räcker för att kontakt ska uppstå, eftersom man då skulle ha haft verklig kontakt med alla sina gamla klasskompisar i till exempel gymnasiet. Och det är ju långt ifrån verkligheten. Och dessutom kan man ju känna mycket större kontakt med någon man just träffat än med många man har gjort massor av saker med. Har det med likhet att göra? Att var likasinnad. Om två likasinnade människor träffas, då kanske kontakt uppstår automatiskt. Givet att de har modet att öppna sig för varandra. Det innebär i så fall att två personer som inte är likasinnade aldrig kan få kontakt. Men kanske kan man vara likasinnade i vissa begränsade avseenden och få kontakt inom ramarna för dem. Så ju fler sätt på vilka individerna är likasinnade, desto fler möjligheter har de att få kontakt. Eller kanske snarare: desto större kontakt kan de få. Om detta stämmer borde det betyda att om man skulle träffa sin exakta motsvarighet, lik sig själv i allt, då skulle fullkomlig kontakt kunna uppstå och en djup känsla av meningsfullhet och tillfredsställelse skulle kunna fylla dem båda. Men det verkar inte stämma heller. Att träffa sig själv. Förvisso bekräftande och förmodligen stärkande. Men var finns utmaningen? Och var finns de kompletterande insikterna och de balanserande personlighetsdragen?

Nej, han kom ingen vart och blev inte klokare på hur sann kontakt uppstår. Möjligen kunde han dra slutsatsen att oavsett hur stor potential två personer har till att etablera sann kontakt, så finns det ingen chans att nå den om de inte vågar ta steget att öppna upp sig för varandra och prata om annat än vardagliga detaljer. Att lägga ner sina masker, om än bara för en stund. Att våga berätta om sina drömmar, sina rädslor och vad man längtar efter. Och sedan bara hoppas att man på andra sidan bordet möts av reflektion och samklang, istället för en tom blick tillsammans med ett frågande ansiktsuttryck och en pinsam tystnad.

“Men nej nu har ju jag suttit här och pratat om mina drömmar, rädslor och vad jag längtar efter hur länge som helst! Vad är dina reflektioner kring allt det här?” Han tog en djup klunk te medan han försökte gå tillbaka i sitt medvetande för att se om han hade hört ett enda ord av vad människan framför honom just hade sagt. Nej, det verkade som hans inre monolog effektivt hade avskärmat honom fullkomligt från det hela. Klurigt det här med kontakt, tänkte han medan han tog ytterligare en klunk te och lyssnade på den pinsamma tystnaden som plötsligt fyllde rummet.