Det Mystiska Ljuset

Sommaren går mot sitt slut och det blir mörkare igen. Men även när det har varit som ljusast på dagarna har mörkret i vår värld gjort sig påmint. Jag menar inte bara Ukraina eller andra krigshärjade områden. Jag vet inte hur det är med dig som läser detta, men för min del är mörkret betydligt närmare än så. Mitt eget liv har kantats av förlust, frustration och ångest under de senaste månaderna.

Det jag har märkt är att ju mörkare dagarna blir, desto mer längtar jag efter ljuset. Det fysiska ljuset, och det andliga ljuset. Jag längtar efter dem båda, även om jag inte helt förstår något av dem. Vad gäller det fysiska ljuset, så har otaliga vetenskapliga undersökningar genom tiderna kommit fram till att det beter sig både som vågor (likt ljud) och som ett flöde av små partiklar. Det verkar vara två helt olika saker på samma gång, vilket ju är jättemärkligt! Det andliga ljuset är ännu svårare att förstå, för det kan man knappast mäta med något fysiskt instrument.

En av de som fick förmånen att leva nära Jesus när han knallade omkring som du och jag här på jorden, var Johannes. Han skrev såhär om Jesus:

I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:4-5)

Såhär sa Jesus om sig själv:

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh 8:12)

När jag upplevde ljuset från Jesus första gången blev mitt liv för alltid förändrat. Men mörkret blev också tydligare. Jag var tretton år och följde med en kompis till kyrkan. När pastorn frågade om någon ville bli kristen fick jag uppleva en fruktansvärd kamp i mitt inre mellan mörkret och ljuset. Det var som om något sa till mig att om jag skulle säga ja och börja följa Jesus så skulle jag behöva skämmas. Samtidigt var det något hos Jesus som var så varmt och lockande att jag vågade säga ja ändå. Och trots att det var fantastiskt att bli ett Guds barn, så fick jag också skämmas. Jag skämdes i flera år över att jag hade sagt ja till Jesus den gången. Mörkret höll på att vinna. Och fast jag aldrig har känt sådan glädje och eufori som när jag förnimmer hans närvaro, så går det långa perioder i livet när mörkret verkar vinna. Jag har brottats med depression och ångest, och jag har gång på gång blivit nedslagen av allt det fruktansvärda som människor måste utstå i denna grymma värld. Varför det måste vara så mörkt, det förstår jag verkligen inte.

Så, för att sammanfatta: Jag förstår inte ljuset och jag förstår inte mörkret. Men en sak har blivit tydlig för mig under mina drygt tre decennier här på jorden: när ljuset och mörkret möts så vinner till slut alltid ljuset.