Det Verkar Hålla

Det har gått två månader sedan jag skrev om min uppenbarelse att jag inte kan göra ett piss. Det är ett lite främmande sätt att formulera sig för mig, men ibland kan man inte vara så pretentiös utan får ta orden som de kommer.

Det jag kan säga är att läget varit stabilt sedan dess. Jag har levt i nåd och vila. Jag har verkligen anammat tanken och livsstilen som kommer med den övertygelsen, och jag har mått bra. Jag har alltid sett mig själv som otålig, men jag har insett och märkt att när jag väl är övertygad om att jag har sett rätt skeenden i rörelse och är “på rätt plats” rent strategiskt, så har jag ett stort tålamod och kan vänta länge, länge på att se mina satsningar bära frukt. Som när man spelar ett strategispel och gör bedömningen att ens strategi fungerar och man på lång sikt kommer att få större utdelning än motspelaren. Då är det bara att vänta. Man tittar till sitt läge och sin strategi då och då, och likt blommor vattnar man lite om det behövs. Men mest väntar man, och man väntar med förnöjsamhet.