En Brunn Av Ångest

Det finns en brunn av ångest på platsen där jag bor. Jag lever mitt liv runt den, och försöker att inte ramla i. Ibland går jag och ställer mig och balanserar på kanten. Det är en kittlande känsla, men det gör också väldigt ont. Som att trycka på ett blåmärke, fast inuti. Att trilla ner i brunnen vore slutet på allt, det är ett bottenlöst hål där man bara faller och aldrig träffar marken. Man slår aldrig ihjäl sig, eftersom ingen botten möter upp för att göra slut på ens lidande. Men man kunde lika gärna vara död eftersom livet bytts ut mot en monoton och ändlös resa mot avgrunden. Ibland lägger jag för kvistar och löv och låtsas som om brunnen inte finns. Det känns bra. Jag är en stabil människa som kan vara en trygg plats för andra. Jag är en stark och stadig man som kan leda sin familj och vara en positiv kraft i samhället. Men när jag glömmer brunnen helt där under löven, så kan det hända att jag oförsiktigt kliver ut och de ger vika. Jag famlar längs kanten och håller mig kvar vid ytan, känner hur benen sprattlar i tomhetens djup. Hjärtat slår tungt och lungorna kämpar. Gravitationen lockar mig att släppa taget, att ge efter för bitterhetens löfte om trygghet och vila. Jag släpper mitt grepp med ena handen, och låter huvudet sjunka ner under ytan med bara en hand på kanten. Jag insuper prakten av den kolossala smärtan, jag räknar upp alla mina brister och låter självföraktet härja fritt. Jag summerar mitt värde till oändligt negativt och listar fördelarna med en jag-fri värld. Jag riktigt gottar mig i avsky inför själva min existens, innan jag går vidare till smörgåsbordet av självömkan som väntar. Stackars mig som blev född med dessa brister, med ett sånt mörker i sinnet som aldrig låter mig vila. Arma krake som måste bära denna smärta helt ensam, utan någon som förstår eller kan trösta mig. Inte var det mitt fel att det blev såhär. Vilken man kan styra sitt liv och undvika snedsteg, misstag, själviskhet och att såra andra? Vem kan undvika nederlag och frustration? Vem kan gå rakryggad genom livet utan att tappa tilltron till sin egen förmåga? Ja inte jag. För där jag bor finns en brunn av ångest.