Jag Kan Inte Göra Ett Piss

Jag har varit deprimerad igen, under en tid. Jag vet inte vad som utlöste det denna gången heller, men jag vet att det var värre än vanligt. Under flera veckor kände jag en panik-känsla djupt inne i bröstet, som har kommit upp till ytan flera gånger i veckan och ibland flera gånger om dagen. Jag har känt mig förtvivlad och vilsen. Fullkomligt värdelös och utan styrsel i livet. När det är som värst blir det som att jag kan se hela mitt liv i en bubbla, och att den bubblan är helt meningslös i det stora hela. Jag har ändå känt att vissa saker varit värdefulla, som min relation med S. Och vissa saker har varit roliga, som att spela brädspel. Så jag har gått stenhårt in i det. Men jag har haft någon sorts skamkänsla kring att behöva fly in i en meningslös värld. Så det har varit tufft. S har känt av att jag mått så dåligt, så hon kontaktade pastorn och bad henne kontakta mig för att prata. Så jag har pratat. Pastorn var inne på att det kanske är något biologiskt och att jag kanske skulle prova medicin. Min spontana reaktion var att jag kände mig sviken. Som att jag redan efter tre samtal med henne kan bedömas vara ett hopplöst fall med orimliga (vansinniga?) tankar och känslor som inte går att bemöta på ett intellektuellt eller känslomässigt plan utan bör stängas ner kemiskt. Hon menade på att det kan vara något jag ärvt, och det kan hon ju förvisso ha rätt i. Hur som helst. Jag var nära att boka ett samtal med diverse psykologer i olika kanaler, men just innan jag slog till så bestämde jag mig för att prova en annan grej först. Jag har alltid tyckt att det borde fungera för en kristen att gå till Gud med såna här saker, och det har alltid varit min känsla att psykologer bara sitter med plåster och smärtlindring för själsliga problem som behöver verkligt helande. Kanske lite flummigt eller vad man ska säga, men jag tror ju att Gud både har skapat oss och kan göra vad som helst. Så varför skulle han inte kunna hela oss? Sedan är det ju såklart så att vi behöver varandra och att det finns en hemlighet i det. Att ett av Guds sätt att hela är att använda andra människor och så. Ja så är det ju. Men som sagt, jag har inte känt mig redo för det.

Så jag gick upp svintidigt i tre dagar i följd och bad i en timme i det fördolda. Jag utgjöt mitt hjärta inför Herren, jag ropade till honom med min förtvivlan och mitt tvivel, min smärta och min sorg. Jag bönföll honom att rycka in i mitt liv och rycka upp mig, att förvandla mig och ge mig ett hopp. Att han skulle ta bort stenhjärtat ur min kropp och ge mig ett hjärta av kött. Att han skulle sända sin ande och andas liv i dessa torra ben. Jag upptäckte omedelbart ett par viktiga saker.

För det första: Hos Gud kan jag få tillfredsställelse och vara allt det där jag vill vara. Jag kan få min törst släckt och min längtan mött. Jag kan få min hunger mättad när jag ropar till honom och kommer som jag är. Det var fantastiskt.

För det andra: När jag ber att Guds rike ska komma, så handlar det inte i första hand om att jag ska få vara med och breda ut Guds rike bland människorna och att de ska ta emot hans ord och det jag säger. Nej, i första hand handlar det om att Guds rike ska breda ut sig i mitt liv. I min familj, i min karriär i mina fritidsintressen. Att hans frid och glädje ska genomsyra mig på alla områden och i alla delar av mitt liv och min karaktär. Och det är inget jag ska jobba in. Det är bara något jag ber om att han ska fixa. Jag tar tacksamt emot och ber att han ska göra sitt verk i mig. Amen.

Jag kände fortfarande djupa känslor av förtvivlan, men nu kändes det som att bollen i alla fall var i rullning och jag kunde tro på att jag någon gång skulle komma ur det. Jag säger inte att jag kommit ur det helt nu, men häromdagen fick jag en uppenbarelse som blev en vändpunkt. Plötsligt såg jag klart att kärnan till min känsla av meningslöshet har varit att jag inte har något storslaget på gång som skulle kunna välsigna många människor. Den där längtan att jag vill leda något fantastiskt som leder till omvälvande förändringar, meningsfulla förändringar. Som leder till att människor blir frälsta. Jag har liksom en totalt frikopplad bild av att mitt syfte är att predika inför en massa människor och att den Helige Ande ska dra dem till sig genom mina ord. Jag ser det så tydligt att det skulle vara för mig. Jag är duktig på att tala inför folk och jag längtar så efter att få tala Guds ord och se det bära frukt. Under min uppväxt har jag vid flera tillfällen fått profetiska ord över mitt liv att Herren har en stor plan och det stämmer verkligen överens med min innersta längtan så jag har trott dem. Jag har fått det profeterat över mig att jag ska predika inför tiotusentals och att människor ska ta till sig mina ord. Jag skäms lite för att jag trodde på allt det där. Men det har varit flera olika personer och de har alla talat i linje med min inre längtan. Som sagt, jag kan känna skuld inför att jag hela tiden har trott att det finns en poäng med alla gåvor jag har fått och att jag är så duktig på så mycket. Och det kan bli en börda. I såna här tider när jag känner mig knäckt, så är det ett centralt tema. Jag inser att trots all min strävan i vardagen i alla dessa år, så finns det fortfarande inget i mitt liv som gör att det ser ut som att jag är påväg mot podiet inför massorna för att förmedla frihetens ord. Och då blir jag krossad. Då blir jag rastlös. Då undrar jag om jag gått snett och om jag håller på att slösa bort mitt liv. Har jag låtit mig bli distraherad? Har jag inte varit hängiven nog? Har jag valt den lätta vägen som leder till att jag inte får leva ut min kallelse? Men så fick jag den nämnda uppenbarelsen. Den innebar att det slog mig att av alla de hjältar i Bibeln som jag längtar efter att likna, så har de en sak gemensamt som jag fullkomligt missat och är helt och hållet central för att kunna tolka och ta till sig deras berättelser och hur de förhöll sig till Herren. Josef, Mose, Jona och Gideon är de jag oftast tänker på. De gjorde underbara och fantastiska saker som förändrade historiens själva riktning för människorna och folken de talade till och ledde. Så vad har jag missat? Jo, jag har tagit deras historier som sedelärande och tänkt att jag ska jobba på på att få till en situation där jag kan göra liknande saker som dem. Men det jag missat är att det inte var så de gjorde.

Om vi börjar med Josef. Han levde bara med sina bröder och gjorde det som föll honom in. Han blev såld som slav till Egypten och blev kastad i fängelse på grund av Potifars hustru. Sedan blev han upphöjd till ära genom att han fick veta vad Farao hade drömt och vad det betydde. Han strävade aldrig, han bara följde.

Sedan har vi Mose. Han fick först en längtan att hjälpa sitt folk, javisst. Och han tog det i egna händer genom att slå ihjäl en egyptier. Det blev inte bra, det var inte så Herren tänkt att han skulle leda. Det här motsvarar min fanatiska period i tjugoårsåldern. Jag kanaliserade min längtan till praktisk handling på ett sätt som var beundransvärt på många sätt, men som ledde till absolut ingen positiv frukt och istället höll på att driva bort S ifrån mig och sårade henne och andra djupt. Sedan flydde Mose och levde som herde i 40 år, utan att få göra något för sitt folk. Och vad hände sedan? Jo Gud sökte upp honom. Det var inte Mose som tänkte att nu är det dags, och tog mod till sig att försöka rädda sitt folk. Han levde bara sitt herde-liv, och sedan plötsligt dök det upp en brinnande buske. Och hans reaktion då? Inte var det “yes, äntligen!”, utan istället sa han “nej du det där klarar jag inte av”. Gud fick övertala honom och stötta honom att göra det.

Jona då. Han ville verkligen inte göra det Gud ville att han skulle göra. Han stretade emot, och Gud fick peta på honom gång på gång. Till slut gjorde han det. Det här bevisar att jag inte bör kunna råka missa Guds vilja om jag faktiskt vill göra den. Jag borde inte behöva oroa mig över att Gud redan har gått förbi mig, snarare kan jag kräva att det ska bli väldigt tydligt för mig när det är dags, och vad Gud vill att jag ska göra då.

Gideon, han inte bara sa att Gud hade valt fel, han krävde dessutom flera tecken av Gud som bevis på att det verkligen var han och att han verkligen var mäktig nog att använda Gideon.

Så det jag missat är att ingen av dessa stora hjältar strävade efter att hitta sin roll eller få starta sin tjänst i Guds rike. Istället levde de sina egna liv. Visserligen med gudsfruktan och med en vilja att göra rätt, men utan storslagna planer på att göra en skillnad i världen. Det här är en befriande insikt. Jag har ingen plan och det gör att jag känner mig vilsen och knäckt, och rätteligen så om det är upp till mig att komma på en plan. Men om det inte är upp till mig att komma på en plan, om det är okej att jag inte kan göra ett piss, då är jag också fri att leva mitt liv och njuta av gåvorna jag har fått och allt det vackra jag ser omkring mig och i mig. Om jag får vara som gräset som står här idag och är borta imorgon, och jag får vara stoft och Gud vet det (psalm 103), då behöver jag inte känna en sån prestationsångest inför honom. Då kan jag istället vila i att han har kontroll och han kommer att ge mig ett uppdrag om och när han vill. Och då kan jag glädja mig, både i min fritid och mitt arbete. För jag vet att hans rike finns inom mig, och jag vet att jag kan göra allt det jag gör till hans ära, bara genom att jag lever och andas och älskar honom.