Min största seger

Idag är det måndag, igår spelade jag den sista rundan av fyra i en stor avslutande tävling för säsongen. Det var en runda om dagen sedan i torsdags. Så här gick det:

Före tävlingen

Jag hade vunnit platsen som skulle kosta 650 kronor, det var därför jag var med över huvud taget. Jag brukar inte tävla så här sent på hösten, men jag gjorde ett undantag för att tävlingen verkade stor och det är alltid trevligt men en tydlig avslutning på säsongen.

Senaste månaden eller så har jag varit i storform och även om jag spelat betydligt mer sällan än under högsäsongen så har jag presterat extremt bra de tillfällen jag spelat. Under sommaren spelar jag kanske ca 5-6 rundor i veckan och tränar utöver det, men nu har jag bara puttat en del på dagarna hemma på gräsmattan och spelat en enda runda i veckan, oftast söndag eftermiddag. Jag har nyligen kommit upp i hela 1005 i rating på discgolfmetrix.com, bara en sån sak.

Nåväl, inför tävlingen tänkte jag därför att jag nog absolut skulle ha potential att vinna, men att det ju är ovanligt och det var många duktiga lirare med och det gick ju inget vidare i våras när första stora tävlingen var på denna samma bana. Och så tänkte jag att jag nog har störst chans att vinna om jag inte tänker på att det vore trevligt att vinna, utan bara spelar som om det vore en vanligt trevlig vecko-golfrunda på min hemmabana. Bara ut och kasta lite.

Runda 1

Jag började på hål 14, där det gäller att kasta långt och inte gå OB till vänster om korgen. Jag kraschade andrakastet rakt ner i marken och kunde bara pitcha fram för paret. Nåväl, helt okej. Hål 15 blev parkering trots att jag kände mig nervig och skagig. Och tur var väl det eftersom korgen där är upphöjd. Hål 16 blev ovanligt nog par, brukar göra bogey där. Sedan blev 17 ovanligt nog birdie med en stabil forehand och kort putt. På 18 gjorde jag mitt vanliga spel med backhand med trög putter, och den satt MITT I KORGEN men liiite på vänstersidan och hoppade ur efter rejäl kedjesmäll. Surt, men stannade nära för tap-in birdie. Hål 1 säkert par, hål 2 blev också par. Hål 3 fick jag på en mycket bra drive, därefter knorr runt hörned på två. En konstig stance blev det för tredjekastet, var tvungen att sträcka mig långt ut med patent-pending (ryggen mot korgen) men fick på ett helt sjukt rakt och fint kast med min minst slitna Caltrop som var och och platt och med en minimal liten flexlinje. Den gick längs promenadvägen och landade knappt fem meter kort om korgen. WOW! Birdieputten satt också. Hål 4 träffade jag kort höger men stannade i mitten ändå och fick på ett fantastiskt och aggressivt andrakast med anhyzer men träffade den största tallen i mitten och stannade tvärt. Lyckligtvis kunde jag rädda paret. Hål 5 träffade jag tidigt och hade långt kvar till korgen men hade en liten lucka och kastade en understabil midrange med forehand helt perfekt med mini-turn ända fram till korgen. Paret räddat. Hål 6 hade jag bestämt att kasta forehand med stabil midrange från tee istället för att larva mig med backhand. Jag tänkte på hur jag till och med gjort tävlings-ace med forehand, det är det minsann inte alla som gjort. Och vilket bra beslut det var. Helt clean forehand rakt in i stenen och stannade så att jag kunde stå på en liten stenplatta precis till vänster om trappan. Läskig vinkel på putten nästan rakt upp, men den satt mitt i. Hål 7 tittade jag bara på och kastade en miniflex helt perfekt i mitten som landade precis utanför bulls-eye på högersidan efter att ha skuttat förbi de sista hindren precis. Hål 8 var jag lite till vänster i luckan på driven med understabil lättviktsdriver men missade alla träd och kunde spela in för paret. Hål 9 fick jag på en rak och fin överstabil midrange som svängde sent precis som jag hoppats och inte skuttade så långt vänster som fairway drivern brukar göra. Svår putt dock, var tvungen att göra en smal straddle för att komma mellan två träd och över en sten. Fokuserade lugnt på målet och tänkte på att gilla kastet och göra en bred träff. Precis som min rutin varit hela dagen, efter att jag kommit på den på gräsmattan hemma för några dagar sedan. Och så bara satt den mitt i. En så sjukt skön känsla! Hål 10 drog jag på överstabil fairway-driver på högersidan. den rullade åt höger och jag tänkta jaja, kanske blir en långputt. Den låg innanför cirkeln kanske 9 meter, lite uppför. Och den sitter mitt i! Gruppen blev impad “right in the heart”. Hål 11 hade jag bestämt att sluta försöka trixa fram en backhand på, och mosa en forehand istället. Den fick för mycket flex och träffade på vänstersidan och kickade höger, men ändå framför de värsta hindren. Jag hade kanske 20 meter till korg och död bakom, men jag kände mig ändå lekful och floatade fram en spinn-putt. Den blev spikrak right on target och träffade korgkanten! Hej och hå, men jajaj par i alla fall. Hål 12 brukar jag tycka är svinsvårt, men jag bestämde mig för att inte mjäka och att det var bättre att komma framåt än att komma åt höger. Så jag tog sliten Saint Pro och siktade på största öppningen, det blev cleant. Låg lite knasigt dock så fick göra en modig flex runt ett träd och över OB och runt mandot med Firebird. Tror jag stod patent-pending också, och helt sjukt bra blev den. Låg öppet med nästan hundra meter kvar till korg och OB längs högersidan, men kände mig säker och kastade upp en hög med lite nose-up och anhyzer, som flexade fram fint och la sig ovanpå kullen till höger bredvid korg. Från knästående på kullen och stående bredvid satt putten för birdie! Sista hålet kvar. Jag har bestämt att lägga upp på mellersta ön. Hård hyzer med stabil fairway driver på högersidan. Men den blir lite låg och lite långt höger! Den flippar lite i motvinden, kommer den tillbaka?! Liiite grann hinner den svänga in, är det safe eller inte där? Läskigt. Men när jag kommer fram är den safe. Men så långt höger att det är en tight backhand-linje. Får bli en forehand med samma disc som på hål 6. Bestämt, för det blåser lite från höger. Den blir lite hård, men träffar en sten på marken precis bredvid korgen och stannar under korg. Paret är säkert, rundan är över! Bogey-fritt visste jag, men hade INGEN aning om att det blev -9! Tangerat banrekord, samma som proffset från USA hade gjort en gång när han var här i våras och spelade tre rundor! WOWOWOWOWOW!

Efter runda 1 ledde jag med 4 kast.

Runda 2

På natten efter runda 1 vaknade jag vid halv tre och hade en strålande smärta mellan lungan och skulderbladet på vänster sida. Det var en mycket märklig känsla, och jag blev rädd. Det gjorde ibland så ont att jag hade svårt att röra mig. Jag lyckades ta mig ur sängen och peta i mig två paracetamol-tabletter. Sedan lyckades jag somna och det var inget mer med det.

Ledde alltså med 4 kast över Banbyggaren efter runda 1. Lead card. Nervigt. Hade jobbat hårt på att inte tänka “tappa inte det här nu” eller “håll i ledningen nu”, utan bara tänka att “jag åkte hit utan segern, så inte gör det något om jag åker härifrån utan segern”. Jag försökte bara tänka på hur roligt det skulle vara att göra varje kast, och hur härligt det är att få komma ut och promenera i den friska höstluften. Min turnerings första bogey kom på hål 15 när jag gick OB på ett jättemisstag på högersidan. Sedan blev det birdie på 16 vilket jag aldrig gjort förut. Det var ett magiskt forehand-flexkast som landade fem meter från korgen. Helg galet. Birdie även på 17, så på hål 18 var jag så laddad att jag kastade den alldeles för långt, förbi ön och över häcken. Jag gick för putten från drop-zone och var sjuuukt nära att gå OB igen men landade ovanpå stocken och stannade safe. Scoren stannade på -6 och det var återigen “the hot round”. Banbyggarn gjorde bara -1 och halkade ner till fjärde plats. Men lead card hölls intakt, och det skulle komma att bli samma lead card alla tre dagar.

Efter runda 2 ledde jag med 6 kast.

Runda 3

På natten efter runda två vaknade jag klockan 5 och hade feber och kände mig tjock i halsen. Panik spred sig i kroppen. Skulle jag behöva avbryta tävlingen nu, när jag hade 6 kasts ledning med två rundor kvar? Jag kämpade och brottades med min rädsla, och jag bad till Gud att han skulle bevara mig. Det var en kamp. Men sedan plötsligt, kanske en halvtimme eller en timme med kamp så uppstod plötsligt frid. Jag kände i mitt inre att “kampen är vunnen”, och jag visste att jag skulle kunna spela klart.

Jag tog ibuprofen och paracetamol innan tävlingen för att hålla febern och snuvan i styr. Under själva rundan märktes mina symptom inte av över huvud taget, jag glömde rentav bort dem. Ett av mina bästa kast var på hål 3 där jag efter en lite kort drive ändå lyckades att med en stand-still patent-pending stance flexa en fairway-driver runt hörnet till sweetspot efter två kast. Därifrån lyckades jag spela fram en mid till just innanför cirkeln och sätta putten, och då kändes det som att jag dominerade totalt. Jag var i trångmål men kom ändå med birdie från hålet. Lyckades spela bogey-fritt ända fram till hål 18, där jag denna dag bestämt mig för att spela forehand istället för backhand. Ett mycket bättre kast än tidigare, som slog ner precis bakom korgen och skuttade precis över den bakre kanten på ön. Nooooo! -4 blev slutresultatet och Banbyggaren som gjorde birdie på hål 18 landade på -6. Vi hade alltså varit lika på rundan innan sista hålet, och så surt det var att återigen avsluta med bogey! Jag bestämde mig för att i slutet av runda 4 måste jag se till att leda med minst 3 kast så att det inte skulle spela någon som helst roll vad jag gjorde på hålet.

Efter runda 3 ledde jag med 7 kast.

Runda 4

Denna natt var det bara kaos. Jag ledde med 7 kast och lyckades inte släppa tanken på att jag hade jättegod chans att vinna hela skiten. Så roligt det skulle vara! Jag hade helgen innan följt hela live-streamen av USDGC, alla fyra kvällar från halv nio till typ halv ett. Jag hade liksom kommit in i tänket att man tar en runda i taget och att vad som helst kan hända i slutet och att det vore asfett att vinna. Så det var jätteroligt att få spela liksom en egen USDGC i denna amatörtävling som på samma sätt avslutade säsongen. Jag sov nästan ingenting kändes det som. Jag var inte rädd eller så, jag mådde bra. Jag kunde bara inte vänta på att få komma ut på banan igen. Första halvan av banan skulle vara helt avgörande. Om jag skulle kunna hålla ihop det och spela på par de första fem hålen eller så, så skulle det värsta vara över. Men jag har haft stora ledningar förut och tappat dem, särskilt på just denna bana. Särskilt minns jag en gång då jag hade tre kasts ledning efter att ha satt banrekord (som då blev -7) på första rundan på en endagstävling. Jag följde upp med +2 och tappade segern med ett kast. Helt sjukt ju. Men ja, jag minns hur jag tänkte då och visste att jag inte tänkte likadant nu. Eller var det bara önsketänkande? Jag låg och blundade och andades och var klarvaken i timme efter timme. Jag hade bestämt mig för att inte titta på klockan vad som än hände. Jag sa också till mig själv att jaja, även om jag inte sover en sekund så kommer sinnet och kroppen att få tillräcklig vila bara av att jag ligger här och blundar och andas. Det enda jag behövde göra var att stå ut med tristessen och motstå frestelsen att börja kolla på mobilen eller gå upp och spela datorspel eller äta eller vad som helst. Och så blev det. Jag tog mig igenom natten. På morgonen var jag hes och snuvig, men mer paracetamol och ibuprofen fick göra susen. Jag åkte iväg och hämtade till och med upp en lirare i Västerås på vägen. Så var det äntligen dags att börja spela. Ett safe kast på hål 1, yes! Och inspelet landade nära, OH YEAH kroppen känns bra! Sedan kom regnet. Det blev blött och halt. Par på hål 2. Par på hål 3. Par på hål 4 efter birdie-putt någon centimeter för låg från utanför cirkeln. Hål 5 då. Tänk inte på hur omöjligt det är att scrambla med tidig trädträff. CRAP! Mjäkade kastet och blev tidig trädträff. Jättetidig. Och kick vänster. Aj aj. Försökte hitta något att sikta på i mitten, försökte pitcha ut till fairway via en liten lucka. Missade luckan, kom kanske 8 meter. Det sved. I såna lägen blir man frestad att försöka rädda bogeyn med ett hjältekast hela vägen fram till korg. Men nej, det var för stor risk för ytterligare en tidig träff, jag måste bara ut till mitten. Lyckades pitcha ut denna gång, hade kanske 50 meter kvar till korgen i en svinsmal korridor. Fortfarande min tur, jag kastar alltså mitt fjärde kast innan någon annan gjort sitt andra. Sånt är tungt. Men jag sa till mig själv att okej, jag visste att det inte skulle gå utan dramatik mot en seger. I en film måste hjälten alltid stöta på motgångar och klara av dem, annars är han inte värdig. Så jag välkomnade motgången och tänkte att det är nu jag visar att jag är värdig, det är när jag hanterar det här på ett samlat sätt som jag kan veta att jag inte bara vann för att inget någonsin sket sig. Så jag gick in i min rutin igen. Jag tänkte på att jag gillade att göra det här kastet, med min trofasta putter. Jag gillade att göra kastet, och jag skulle bara göra en bred träff. Allt annat försvann, jag kände glädje och frid. Discen susade fram mitt i luckan och landade precis under korgen. Ingen putt behövs, dubbel-bogeyn var räddad. Jag följde genast upp med två birdies, vilken sjuk timing för dem. Därpå ett säkert par på omöjliga hål 8. På hål 9 var det så blött och halt på tee, och istället för att chansa som dagen innan så valde jag att stå still. Visualiserade kastet, tänkte på att jag gillade det och gjorde en bred träff. Helg sjukt. Den flexade svagt och smet in precis under korgen. Jag kunde knappt tro det och jag kände mig som en kung. EN KUNG! Att jag dag ett gjorde birdie här med run-up och midrange, och nu kunde anpassa mig efter två dagar av tidig trädträff till att stå still och parkera med en spetsigare fairway-driver kändes så sjukt proffsigt. På hål 10 gjorde jag ett bra kast som träffade sista trädet och stannade 20 meter kort. Jag slängde upp den lite busigt halvt på skoj och blev förvånad när den nästan gick i! Mitt på korgkanten, bara några centimeter för låg. Oj oj oj. Sjukt om den suttit. Hål 11 mosade jag på en forehand igen, som jag hade parkerat (nästan aceat) dagen innan. Denna såg ut att bli lika bra, men just runt hörnet på stora stenen small det till av en träff av något hårt. Väl framme vid discen låg den kanske 13 meter från korgen och jag brukade ju lägga upp här. Men den här gången tänkte jag bara att skit samma, jag har förtjänat att få gå för den här. Straddle stillastående. Perfekt putt, mitt i korgen. Oh yeah, SOM EN KUNG alltså!

På hål 12 träffade jag cirkeln igen efter tre magiska kast. Låg närmast av alla fyra, men hade en sten ivägen. Jag låg lite för nära helt enkelt. Träffade bandet, skulle ha tagit mer tid på mig att inse att det hade varit bättre att straddla åt höger än att försöka kasta över stenen.

Nåväl. Inga konstigheter förrän det blev bogey igen på hål 15, exakt samma misstag som runda 2. Dåligt. Så sjukt onödigt, vad som helst utom OB hade ju dugt. Nåväl, bogey är väl fine. Alla andra gjorde birdie. Det regnade. Jag var kall. Det kändes fånigt att jag gjort samma dumma misstag igen. Samtidigt anade jag att jag hade råd med den typen av missar. Men jag ville ändå inte göra fler. På hål 16 blev driven kort, men ett bra andrakast med forehand runt hörnet gav mig ett ganska kort inspel över stenarna. Jag velade mellan understabil och överstabil putter, valde överstabil och drog den höger in i det enda trädet som var i vägen. Trillade ner lite ändå och stannade till min förvåning innanför cirkeln på typ 9 meter från korgen. Nu var jag kall överallt, och trött. Kämpade med att putta, och den smet minsann precis över kanten! Kändes helt sjukt för jag trodde verkligen inte att jag skulle orka få i den. Nyvunnen energi gav mig bästa driven på 17 med forehand i öppningen. Låg kanske 12 meter från korgen, helt öppet. Jag puttade utan att hoppa för jag ville inte att discen skulle sticka iväg så långt, men jag kastade för högt - över korgen. Den stack iväg till 5-6 meter och nu insåg jag att jag hade gjort det som krävts och att jag inte kunde förlora tävlingen. Luften gick ur mig och jag kunde inte fokusera. Putten satt i bandet och min första tre-putt för helgen var ett faktum. Jaja, skit samma. Nu gällde det bara att träffa ön på 18 som var mitt enda mål med rundan (nästan). Jag fokuserade. Jag glömde allt och tänkte på hur mycket jag skulle vilja sätta den, men att det var okej att missa också. Jag hade kastat för långt alla tre gånger. Nu sa jag till mig själv att våga lita på min känsla. Jag skickade iväg den utan kontroll, en pirrande känsla i kroppen när träffen kändes ren. Den blev hög och fin, började på anhyzer och planade ut och landade nästan helt vertikalt och helt plant, knappt 3 meter kort om korgen. JAAAAA! JAG TRÄFFADE ÖN!! Jag var ju sist på tee, så jag vände mig mot skogen bakom och tjoade för jag var så glad. “Jag träffade ön! WEEEEHOOOO!” Jag sträckte upp händerna och firade, jag kände hur glädjen började välla fram. Men jag släppte inte koncentrationen helt, jag ville sätta putten. När det var min tull gick jag fram, fokuserade och satt den mitt i. Nu släppte pressen och övergick i ren eufori. Jaaaaa!!! Jag tog det! Bara -1 idag men eftersom tvåan gått bort sig helt (banbyggaren) så utökade jag ändå min ledning till den nya tvåan med ett kast och vinstmarginalen blev till slut hela 8 kast! ÅTTA! Kan du fatta? I högsta klassen i en så här stor tävling? Helt galet. Utklassning. Dominans. Jag var kungen. På väg till bilen höll på att börja gråta, men gjorde det inte. Men kände mig bara så tacksam och glad för att jag fått vara med om detta.

Mitt tacktal lät ungefär så här: “Jag vill bara tacka arrangörerna som har ordnat allt det här, och så vill jag tacka för att jag fick komma hit och spela på hans fina bana. Jag vill tacka alla medspelare, framför allt er tre som jag fått gå hela tre dagar i lead card tillsammans med, det var jätteroligt! Till sist vill jag bara ge alla ära till Jesus, min frälsare. Jag skulle inte vara här om det inte vore för honom. Tack!”

För framtiden

Min rutin eller mitt mantra var “Gilla varje kast, med en bred träff”. “En bred träff” är hur det känns att få fart på discen. Det är svårt att beskriva men betyder att man vågar hålla i discen ordentligt, ganska likt som när man gör ett handledsskott i innebandy och liksom trycker ner klubban och bollen mot golvet lite grann och sedan efter att flyttat in vikten släpper fram allt. Ja du som vet du vet. Man får mer fart på grejerna än man stoppar in.

En intressant sak var att många gånger var det inte viktigt att jag visste exakt vad jag siktade på eller exakt hur discen skulle flyga. Det kan vara svårt att hålla ett helt kast i huvudet när det är många hinder och svängar som ska göras exakt, och det kan bli att man övertänker det. Så ibland fick jag bara en känsla för hur hårt jag behövde kasta och ungefär åt vilket håll, jag visste liksom hur discen skulle flyga. Så jag körde bara. Och det blev inte sällan mina absolut bästa kast. Varje runda blev det så på tredjekastet på hål 12. Det är helt enkelt ett för svårt kast för att fundera ut. Jag var tvungen att bara gå på känsla, och iblande hade jag en runup, ibland stog jag still i uppförsbacke och ibland hade jag hinder ivägen och var tvungen att flexa. Jag kastade från olika avstånd med olika discar i olika vinklar och med olika stances. Men jag träffade alltid inom 7 meter från korgen, vilket är helt sinnesjukt. Det var som övernaturligt. Undermedvetet. En fantastisk känsla som jag vill ha mer av. Kanske är det så det känns att vara proffs.