Öppna upp

Jag hade ett samtal med en vän tidigare i veckan. Vi diskuterade huruvida behovet av relationer med andra människor är att betrakta som ett beroende och därmed en svaghet. Han sa något i stil med att om man var ensam på jorden med alla resurser och säkrad överlevnad, så skulle man spendera hela sitt liv på att söka efter någon annan människa. Man skulle liksom aldrig kunna vara säker på att det verkligen inte fanns någon annan någon annan stans, så man skulle spendera all sin tid på att leta. Det ligger något i det. Och det slog mig att trots att världen är full med folk så är det ändå precis det man gör. Letar. Inte bara efter interaktion, utan efter verklig kontakt. Det är svårt att sätta fingret på vad kontakt är. Men det är något mer än att träffa en människa eller att ens prata med henne. Det är att på något sätt komma i samklang bortom orden. Att hitta resonans. Att förnimma att det finns en själ till därinne bakom främlingens skal, en person som är lika skör som du själv. Men det är svårt. För att skymta någon annans skörhet måste man riskera att få sin egen avslöjad. För min del har jag fått nog av fasaderna. Det ständiga vattentrampandet av artighetsfraser och kallprat. Missförstå mig inte, varje relation bör förmodligen inledas med artighetsfraser. Det är liksom en del av protokollet, som för att etablera att den andra inte är ett fullkomligt ufo. Det kan såklart också gå för långt åt andra hållet, så att relationen förfaller till en ändlös gegga av introspektion och abstrakta uttalanden. Faktum är att det förmodligen snarare beror på om man har kontakt eller inte, snarare än på vilken nivå själva samtalet befinner sig. Det går att ha kontakt utan svåra samtalsämnen. Vissa känner kontakt med djur. Det är alltså något bortom orden. Trots det tror jag att ord ofta behövs som en medlare eller som bro för att skapa denna kontakt.