The Worst Yet

Jag låg på golvet och vrål-grät. Jag ropade förtvivlat till Gud. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kastade mig av och an medan tårarna och snoret vällde fram, ända tills jag inte orkade mer. Mina självande kval övergick till ett vemodigt hulkande, med små utfall av sammanbrytande gråtinfall då och då. S hade förklarat för mig att hon saknade trygghet och att hon behöver det. Hon hade gjort det klart att hon inte var nöjd med mig som ledare, att jag inte tillfredsställde hennes behov av trygghet och stabilitet. Jag hade varit nere i några veckor, ända sedan missfallet. Jag hade känt mig omotiverad och värdelös på jobbet. Och jag hade i en svag stund yppat för S något i stil med att jag var rädd att jag skulle bli av med jobbet och att jag hade svårt att se mig själv på ett annat jobb. Det hade blivit för mycket för henne, och hennes reaktion hade i sin tur blivit för mycket för mig.

Nu låg jag här ensam i mitt stora vardagsrum. S hade åkt på jobbresa över helgen. Jag hade skjutsat henne till stationen, och jag hade blivit helt knäckt av att hon undvek att pussa mig på munnen. Det blev liksom så tydligt att hon var på väg bort. Bort från mig.

Först bad jag. Läste Lukas 5:1-11 enligt en övning jag fått från pastorn efter ett själavårdssamtal. Kände frid och lugn för första gången på flera veckor. Nickade till i en fridfull slummer där jag halvlåg i soffan. Lite senare såg jag plötsligt boken som låg i köket, “Tänk mindre, lev mer”. Om metakognitiv terapi. Hade fått låna “Depphjärnan” av min ömma moder någon vecka tidigare, och den var inte bra. Men denna lockade mig, och jag slukade halva boken i ett nafs. Och det var som att den var skriven till mig! Den beskrev grubblandet och det felaktiga antagandet att man kan hitta en lösning genom att om och om igen tänka igenom saker och ting. Den menade på att även om det sker jobbiga saker så behöver man inte bli deprimerad, ofta är det själva grubblandet som leder till nedstämdheten och i förlängningen depression. Och så beskrev den att precis som att jag inte kan hjälpa min kropp genom att tänka på hur jag ska andas, så behöver jag inte hjälpa mitt sinne genom att tänka på hur jag ska tänka. Jag kan bara låta tankarna vara så kommer de att reda ut sig själva.

Det här kändes som svaret på vad Jesus menade med att vi inte ska oroa oss. Jag har aldrig sett det så praktiskt och handgripligt som denna bok beskrev det. Jag kände genast hopp, och som att något förändrades bara av att jag fick ett helt annat perspektiv på mina tankar, och en känsla av kontroll. Jag sov gott den natten, trots att jag skulle upp tidigt och trots att katten inte kom in (det skulle komma att visa sig senare att han smugit in i cartport-förrådet och blivit inlåst där).

Det har gått elva dygn sedan den där fredagkvällen. Jag har mått bra och haft hopp om att jag kanske inte måste bli deprimerad igen. Det kanske inte måste vara en sådan cykel det har varit de senaste åren. Jag kanske inte måste grubbla på allt hela tiden. Och jag har varit på bra humör. Jag har skjutit upp grubblandet och begränsat tiden jag ägnat åt det. Ville bara skriva ner det så att jag minns att det blev en vändning här. Jag ser med spänning framåt, för det vore verkligen fantastiskt om det här kunde vara sista förfallet ner i förtvivlan. S tycker det är så jobbigt när jag tappar fotfästet sådär. Det är värre för henne än för mig, även om det såklart inte är trevligt för mig heller.